Ibland undrar jag hur våran sjukvård fungerar. Jag har väntat på mitt sjukintyg i snart 3 veckor.. Denna stress är verkligen det sista jag behöver just nu känner jag. 

Men jag har iaf fått en återkoll nu på torsdag för att vi ska stämma av medicinerna som jag har, och se om jag ska ligga kvar på samma dos som jag har idag eller om jag kommer få en ökad. Jag själv hoppas innerligt att jag ska få den ökad då det här tär på mig. Att aldrig få vara glad, att allt känns som ett måste hela tiden. Sen är jag så jävla (ursäkta språket) falsk. Jag drar alltid på ett leende fast jag egentligen vill lägga mig ner och bara försvinna. Jag vill alltid vara andra till lags, kan aldrig säga nej fast jag egentligen inte vill. 

Det är tur att jag har hästarna. När jag är i stallet är det som rehabilitering för mig. Jag kan vara hur ledsen jag vill, eller bara vara. Dom finns alltid där så jag slipper tänka på hur jag egentligen mår. Jag har alltid bra människor runt om mig som förstår när jag är där. 

Som alltid finns där, alltid ger mig ett leende när jag kommer och blir överröst med kramar. Alla ni är fantastiska! 

Tack för att ni finns alla fina sorfare! 

Speciellt tack till min fina fyrbenta lillebror som alltid gör mig på så himla bra humör. Kommer alltid galloperandes mot mig i hagen och får mig alltid på bra humör när jag är ledsen. Han står alltid där när jag bölar och trycker huvudet mellan mina armar. Fantastiska lilla häst, vad skulle jag gjort utan dig?